Han kunde inte gå – så han reste sig upp och gick

Sköna portens exakta identitet är omdiskuterad. Olika portar i tempelkomplexet har föreslagits. Vi bör därför inte rita en säker väg på kartan där källorna lämnar utrymme för osäkerhet. Det säkra i Apostlagärningarnas framställning är sambandet mellan tempelbesök, bön, givande och mannens välkända plats.

Vid Betesda är det arkeologiska underlaget tydligare. Norr om tempelområdet, nära den nuvarande Sankt Annakyrkan, finns lämningar av bassänger som vanligtvis identifieras med platsen i Johannesevangeliet. Två intilliggande bassänger och portiker runt och mellan dem hjälper oss att förstå uppgiften om fem pelargångar. Anläggningen har en lång och komplicerad historia.

Det stöder berättelsens lokala förankring. Det bevisar inte att ett helande inträffade. Arkeologi kan undersöka murar, vattenanläggningar och bebyggelse, men inte gräva fram Guds handlande som ett föremål.

Det finns också en textkritisk detalj att vara uppmärksam på. Förklaringen om en ängel som rör upp vattnet, som förekommer i vissa bibelutgåvor vid Joh 5:3–4, saknas i flera tidiga och viktiga handskrifter. Den betraktas vanligen som ett senare tillägg. Mannens egen hänvisning till vattnets rörelse finns däremot i vers 7. Vi behöver inte göra tillägget till en säker beskrivning av hur dammen fungerade.

Kristna uttolkare har ofta läst dessa helanden både som verkliga kroppsliga under och som tecken på en större upprättelse. Vid Sköna porten hörs ekot av profeternas framtidshopp, där den lame ska hoppa som en hjort (Jes 35:6). I Markus binds läkedom samman med Jesu auktoritet att förlåta. Hos Johannes väcker undret frågor om sabbaten och om Jesu förhållande till Fadern.

Forskare skiljer sig åt i bedömningen av berättelsernas historiska tillförlitlighet och av möjligheten att tala om gudomliga ingripanden. En troende läsning behöver inte gömma den skillnaden. Den kan öppet säga: här tar vi evangeliernas och Apostlagärningarnas vittnesbörd på allvar, samtidigt som vi skiljer mellan textens uppgifter, historiska slutsatser och vår egen tillämpning.

Och tillämpningen får aldrig bli att mannen vid porten var mindre värdefull innan han kunde gå. Undret förändrar hans livsvillkor. Det skapar inte hans människovärde.

Finns det då dokumenterade tillfrisknanden i modern tid som läkare inte kunnat förklara? Ja. Det finns medicinskt granskade fall där den rapporterade läkningen har bedömts sakna tillfredsställande förklaring utifrån det tillgängliga underlaget och dåvarande medicinska kunskap.

Men varje ord i den meningen spelar roll.

Lourdes i Frankrike är ett känt exempel. Sedan vallfärderna tog fart på 1800-talet har människor berättat om tillfrisknanden i samband med platsen. En medicinsk byrå grundades 1883 för att undersöka sådana uppgifter. I granskningsprocessen kan också den internationella medicinska kommittén i Lourdes medverka.

Här måste två bedömningar hållas isär. Läkare bedömer sjukdomshistorien, diagnosen, behandlingarna och tillfrisknandets karaktär. Ett kyrkligt erkännande av ett mirakel är en separat bedömning, som görs av ansvarig biskop. Det är alltså missvisande att säga att den medicinska byrån själv har bevisat ett sjuttiotal övernaturliga ingripanden.

År 2018 tillkännagavs det som då räknades som det sjuttionde kyrkligt erkända miraklet knutet till Lourdes. Det är en daterad milstolpe, inte ett påstående om dagens totalsiffra.

Granskningen söker bland annat klarhet i om en allvarlig sjukdom varit tillräckligt dokumenterad och om tillfrisknandet varit fullständigt, bestående och oförklarligt utifrån den medicinska kunskap som används i bedömningen. Uppföljning över tid är viktig. Att någon känner sig bättre efter en gudstjänst är inte i sig samma sak som att en sjukdom har försvunnit.

Medicinhistorikern Jacalyn Duffin har undersökt medicinska dokument i katolska helgonförklaringsprocesser. Hennes forskning visar hur läkare, journalmaterial och frågor om möjliga naturliga förklaringar har spelat roll i dessa prövningar. Det betyder inte att alla historiska underberättelser därmed blir bekräftade. Det betyder att området rymmer mer än obestyrkta rykten.

Samtidigt är medicinskt oförklarat inte liktydigt med vetenskapligt bevisat gudomligt. Diagnoser kan vara osäkra. Sjukdomsförlopp varierar. Oväntade förbättringar och spontan remission förekommer vid vissa tillstånd. Dokumentationen kan vara ofullständig, särskilt i äldre fall. Och framtida forskning kan ibland förklara det som i dag förbryllar.

Det är också viktigt att inte lägga alla som inte kan gå i samma medicinska kategori. Liknande funktionssvårigheter kan ha helt olika orsaker och prognoser. Ett dramatiskt tillfrisknande måste bedömas utifrån just den människans tillstånd, inte utifrån hur berättelsen låter.

För den troende kan ett väl dokumenterat och oväntat tillfrisknande ändå tas emot som ett under och en gåva från Gud. Den hållningen blir starkare, inte svagare, av ärlighet om vad läkarna faktiskt har sagt. Vi behöver varken kalla varje kunskapslucka för ett mirakel eller på förhand avfärda varje möjlighet att Gud handlar.

Vid Johans köksbord kan detta bli en befrielse. Han behöver inte välja mellan bön och medicin. Han kan be frimodigt, fortsätta rehabiliteringen och låta vården bedöma en eventuell förbättring. Ändringar av läkemedel eller behandling ska göras tillsammans med ansvarig vårdpersonal, inte på uppmaning av någon som lovar ett under.

Nu kommer den svåraste delen. Inte för att tron saknar ord, utan för att orden så lätt blir för lätta.

Alla blir inte helade.

Nya testamentet känner också sjukdom som blir kvar. Paulus nämner att han lämnade Trofimus sjuk i Miletos (2 Tim 4:20). Hans egen plåga, beskriven som en tagg i köttet, tas inte bort trots upprepad bön. Vi vet inte säkert vad taggen var och ska inte ge den en bestämd diagnos. Men texten berättar tydligt om en bön som inte besvaras med det efterfrågade undanröjandet (2 Kor 12:7–10).

Det ger oss inte en färdig förklaring till Johans situation. Det hindrar oss däremot från att göra helande till ett kvitto på stark tro.

Hur skulle Jesus möta honom? Vi kan inte skriva ett nytt evangelium eller lova ett visst resultat. Men utifrån berättelserna kan vi säga att Jesus såg människor som andra gick förbi, lyssnade till deras nöd och inte lät sociala hinder avgöra deras värde. Vid Betesda tog han initiativet till ett möte med den som saknade hjälp.

En församling som vill följa honom behöver därför fråga vad Johan själv önskar. Vill han ha förbön, och i så fall hur? Vill han att någon lägger en hand på hans axel? Vill han att hans situation nämns offentligt? Samtycke och värdighet är inte hinder för Anden.

Den behöver också avstå från att pressa honom att resa sig för att visa tro. Petrus handling i Apostlagärningarna är inte ett allmänt tillstånd att utsätta sjuka människor för risker eller skam. Ingen ska behöva bevisa sin tro genom att gå emot medicinska säkerhetsråd.

Och den behöver återkomma. Inte bara på bönekvällen, utan på torsdagen när transporten krånglar. Tillgängliga lokaler, gemensamma måltider och plats för hans egna gåvor säger något viktigt: Du hör till oss nu, inte först efter ett helande.

Bibelns hopp är ändå större än god omsorg. Det är grundat i Jesu uppståndelse. Vid Sköna porten pekar Petrus mot honom som dödades men uppväcktes. Kristen tro väntar inte bara på att människor ska lära sig leva med lidandet, utan på Guds slutliga seger över det.

Därför får vi be om kroppslig läkedom utan att skämmas. Undren är inte bara vackra bilder för inre utveckling. I berättelserna återfår människor verklig rörelseförmåga. Livet öppnas på ett sätt de inte själva kunde skapa.

För Johan kan vi inte lova samma förlopp. Inte heller att skadan en dag ska kännas meningsfull. Men hans framtid behöver inte vara stängd. Ett oväntat tillfrisknande är möjligt. Fördjupade relationer, nya uppgifter och återfunnen livsglädje är också möjliga, utan att de ska kallas ersättning för allt han förlorat.

Gud kan ge mer än en återgång till gårdagen. Mannen vid porten får inte bara styrka i benen; berättelsen öppnar sig mot gemenskap, lovsång och ett offentligt vittnesbörd om Jesus. Hur Guds fortsatta väg ser ut för den enskilde vet vi inte. Vi får hoppas stort utan att låtsas veta slutet.

Om du längtar efter ett under behöver du inte göra din längtan mindre för att verka förnuftig. Be konkret. Sök vård. Låt någon du litar på veta hur du faktiskt har det.

Om du står bredvid en människa som är sjuk: be gärna om det omöjliga, men glöm inte det möjliga. Ett telefonsamtal, en skjuts eller en trofast vänskap kan göra dagen mindre ensam. Låt inte omsorgen bli beroende av ett dramatiskt resultat.

Mannen vid Sköna porten reste sig och gick. Den berättelsen får fortsätta vidga vår föreställning om vad Gud kan göra. Men den som ännu inte kan resa sig är inte lämnad utanför Guds kärlek.

Du behöver inte bära både sjukdomen och kravet att prestera ett mirakel. I dag får någon annan bära en del av tyngden. Och hoppet får vila i Kristus, inte i hur starkt du lyckas hålla fast vid det: