Jesus gråter – sorgen och hoppet vid Lasaros grav

Hon säger samma sak som sin syster: om han hade varit där skulle deras bror inte ha dött. Kanske hade systrarna upprepat tanken för varandra under dagarna som gått. Det vet vi inte. Vad texten visar är att samma förlust och samma förtroende för Jesus får samma språkliga form hos dem båda.

Men mötet utvecklas annorlunda. Med Marta har Jesus fört ett långt samtal om liv och uppståndelse. Inför Maria och de gråtande människorna framträder hans starka sinnesrörelse. Han frågar var de har lagt Lasaros. De ber honom komma och se. Sedan skriver Johannes:

”Jesus grät” (Joh 11:35, SFB 15).

Det är en mycket kort mening, men den förändrar hur hela scenen kan läsas. Den som har sagt sig vara uppståndelsen och livet står inte oberörd bredvid människornas sorg. Den som vet att han ska kalla Lasaros ur graven fäller ändå tårar.

Grekiskan använder olika verb för de sörjandes gråt och för Jesu tårar. Skillnaden kan antyda klagan respektive att fälla tårar, men den bör inte göras till en värdering av deras sorg. Texten säger inte att människornas gråt är felaktig medan Jesu gråt är riktig. Den låter oss se honom djupt berörd mitt ibland dem.

Även uttrycket för hans starka reaktion i verserna 33 och 38 har diskuterats. Det grekiska verbet kan bära en ton av vrede eller indignation, inte enbart medkänsla. Kommentatorer har därför frågat om Jesus reagerar mot dödens makt, mot människors otro eller mot hela den förstörelse han står inför. Johannes anger inte uttryckligen ett enda föremål för reaktionen. Översättningar och uttolkare betonar därför olika nyanser.

Det säkra är att Jesus inte framställs som känslomässigt oberörd. Han skakas av det han möter. Människorna omkring honom ser tårarna och uppfattar hans kärlek till Lasaros. Samtidigt väcks en invändning hos några: borde inte den som öppnade den blindes ögon också ha kunnat hindra denna död? (Joh 11:36–37).

Frågan får stå kvar i berättelsen. Den låter nästan som en offentlig motsvarighet till systrarnas privata klagan. Om han kunde hjälpa, varför gjorde han det inte tidigare? Johannes ger inte ett allmänt svar på lidandets problem. Han visar i stället vart Jesus går: mot graven.

Inför allhelgonahelgen är detta en viktig hållpunkt. Tårar är inte i sig ett tecken på att uppståndelsehoppet saknas. Jesus gråter trots sin kunskap om vad som snart ska ske. Vi, som inte ser fortsättningen lika tydligt, behöver inte skämmas över vår sorg. Kristen tro behöver inte försvaras genom att den sörjande blir tyst.

Vid graven ber Jesus att stenen ska tas bort. Marta invänder. Lasaros har legat där i fyra dagar; kroppen bör redan lukta. Hennes ord bryter igenom varje möjlighet att göra scenen till en vacker men kroppslös bild. Här finns en verklig död kropp, en stängd grav och människor som vet vad som sker med en människa efter döden.

Jesu svar anknyter till tron och Guds härlighet (Joh 11:39–40). Det bör inte förvandlas till en allmän regel om att den som tror tillräckligt starkt får sin döde tillbaka. Berättelsen handlar om Jesu särskilda tecken, inte om en metod som systrarna eller läsaren kan behärska. Lasaros liv beror på Jesu handlande, inte på att Marta lyckas uppnå en viss känslomässig visshet.

Stenen tas bort. Jesus vänder sig till Fadern i bön och tackar för att han har blivit hörd. Han förklarar att han talar för människornas skull, så att de ska tro att Fadern har sänt honom (Joh 11:41–42). Tecknet pekar därmed utöver den enskilda familjens glädje. Det handlar om vem Jesus är och om hans förbindelse med Fadern.

Sedan ropar han med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” (Joh 11:43, SFB 15).

Den döde kommer ut med händer och fötter inlindade och med en duk om ansiktet. Johannes berättar inget om vad Lasaros har upplevt under döden. Ingen skildring av den andra världen ges. Uppmärksamheten ligger helt på Jesu röst och på människan som nu står där levande.

Jesus säger åt de närvarande att befria honom från bindlarna och låta honom gå (Joh 11:44). Människor som nyss hade deltagit i sorgen får nu hjälpa den levande. Berättelsen slutar inte med ett abstrakt påstående om livets seger, utan med en konkret omsorgsuppgift: någon behöver lösa det som fortfarande binder honom.

Det är frestande att fylla fortsättningen med återföreningens alla detaljer. Men Johannes återger inga första ord från Lasaros och ingen omfamning mellan syskonen. Textens återhållsamhet gör scenen desto starkare. Den döde är inte längre kvar bakom stenen.

Samtidigt öppnar tecknet vägen mot Jesu egen död. I fortsättningen av kapitlet berättas att många kommer till tro, medan händelsen också bidrar till att rådet beslutar att Jesus måste dö (Joh 11:45–53). Den som ger Lasaros livet går själv mot döden. För Johannes hör Guds härlighet därför inte bara samman med underverkets kraft, utan också med den kärlek som ska bli synlig på korset.

Här behöver två saker skiljas åt. Lasaros återförs till det jordiska livet. Han återvänder till sin familj, sin vardag och den mänskliga tillvaro där döden fortfarande finns. Johannes berättar senare att han deltar i en måltid med Jesus och att även hans liv blir hotat (Joh 12:1–11). Evangeliet säger inte när eller hur han därefter dog.

Det är därför mer precist att beskriva händelsen som ett uppväckande till fortsatt jordeliv än som den slutliga uppståndelsen i dess fulla mening. Lasaros har inte trätt in i ett tillstånd där döden inte längre har någon makt. Han har fått livet tillbaka, men lever fortfarande i den värld som sörjer och begraver.

Jesu uppståndelse är enligt Nya testamentet något mer. Paulus beskriver Kristus som den förste av de insomnade som har uppstått, början på den skörd som ska följa. I samma kapitel talar han om hur det förgängliga ska förvandlas till oförgänglighet (1 Kor 15:20–23, 42–54). Hoppet gäller inte enbart fler år av det liv vi redan känner, utan ett liv som döden inte åter kan bryta ner.

Skillnaden gör inte Lasaros uppväckande mindre betydelsefullt. Det är ett tecken på Jesu livgivande makt och en föraning om den slutliga segern. Men tecknet är inte identiskt med hela den verklighet det pekar mot. Lasaros lämnar graven ännu inlindad. I skildringen av Jesu tomma grav ligger linnebindlarna kvar. Berättelserna är olika, liksom innebörden av den återkomst till livet de beskriver.

Kyrkotraditioner skiljer sig åt i frågor om tillståndet mellan döden och uppståndelsen och om hur vissa framtidstexter ska förstås. Den gemensamma kristna trosbekännelsens tyngdpunkt är ändå kroppens uppståndelse och det eviga livet. Det är mer än tanken att en människa lever vidare i vårt minne, hur dyrbart det minnet än är. Hoppet är att Gud själv handlar med de döda och med sin skapelse.

Där möter Johannes 11 visionen i Uppenbarelseboken 21:1–5. Johannes ser en ny himmel och en ny jord. Den heliga staden kommer ner från Gud, och Guds boning är hos människorna. Rörelsen är inte bara bort från jorden; bilden handlar om Guds närvaro i en förnyad skapelse.

Löftet går sedan rakt in i sorgen: Gud ska torka alla tårar, och döden ska inte finnas mer. Inte heller sorg, gråt eller plåga ska bestå. Skillnaden mot Betania är avgörande. Där får en familj sin bror tillbaka i en värld där andra fortfarande dör. I Uppenbarelsebokens vision avlägsnas själva den makt som gör alla familjer sårbara.

Att Gud torkar tårarna betyder inte att de betraktas som obefogade. Bilden är varsam och nära. Den Gud som besegrar döden möter också den människa som har gråtit. Hoppet är inte att det som gjorde ont egentligen saknade betydelse, utan att det onda inte får sista ordet.

Kanske tänder du ett ljus under allhelgonahelgen. Kanske besöker du en grav, säger ett namn högt eller stannar hemma med en saknad som ingen annan riktigt ser. Du behöver inte välja mellan att minnas med tårar och att hoppas på Gud.

Marta fick bekänna sin tro medan brodern ännu låg i graven. Maria fick falla ner med sin sorg. Jesus mötte dem båda, och han grät själv. Det ger oss mod att komma utan att först göra oss starka, färdiga eller samlade.

För mig blir tanken att bära med sig denna: hoppet kräver inte att jag låtsas att förlusten är liten. Det låter mig i stället lämna den stora förlusten hos en större kärlek. Vi har inte fått löftet att varje grav öppnas inför våra ögon i dag. Vi har fått Jesus Kristus och löftet om en dag då döden inte längre skiljer oss åt.

”Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta” (Upp 21:4, SFB 15).