När ingen väg syns – från köksbordets oro till havet som delades
Mose stod inför ett hav han inte kunde flytta. Vad kan den berättelsen bära in i vår egen maktlöshet?
När pengarna inte räcker och nästa besked dröjer kan tillvaron kännas instängd. Bibelns berättelser om under tar den erfarenheten på allvar – och öppnar för en Gud vars möjligheter är större än våra, utan att lova oss ett liv utan prövningar.
Av Elisabeth LindChefredaktör · Gamla testamentets berättelserUppläst av tidningens berättarröst
Tänk dig Maria, 43, vid köksbordet en vardagskväll. Hon är sjukskriven, ersättningen har blivit försenad och hyran ska betalas på fredag. På mobilen ligger ett meddelande från chefen som hon ännu inte orkar besvara. I rummet intill frågar sonen om han kan följa med på klassens utflykt. Hon säger att de ska prata om det efter maten.
Det är ett tänkt exempel, men känslan är välbekant: att behöva hitta en lösning när varje möjlighet tycks stängd. Maria behöver inte någon som säger att allt ordnar sig. Hon behöver någon som stannar, hjälper henne att ringa de svåra samtalen och orkar höra hennes rädsla.
Och kanske behöver hon få ställa en fråga som människor burit i årtusenden: Gud, finns det en väg som jag ännu inte ser?
Med havet framför sig
I Andra Moseboken har israeliterna lämnat slaveriet i Egypten. Befrielsen har börjat, men tryggheten har ännu inte kommit. När faraos här närmar sig står folket vid havet. Bakom dem finns förföljarna; framför dem vatten. De ropar till Herren och anklagar Mose: varför fördes de hit för att dö? Berättelsen döljer inte deras förtvivlan (2 Mos 14:10–12).
Mose svarar att de inte ska vara rädda utan se den frälsning Herren ska ge. Sedan kommer en befallning som verkar omöjlig: folket ska gå framåt. Mose ska lyfta sin stav och räcka handen över havet (2 Mos 14:13–16).
Texten berättar att Herren driver undan havet med en stark östanvind under natten. Vattnet delas, marken blir torr och israeliterna går igenom med vatten som en mur på båda sidor. Det är inte deras lugn som öppnar vägen. Det är Gud som handlar medan de fortfarande är ett räddat folk på flykt (2 Mos 14:21–22).
Befrielsen har också en mörk och allvarlig sida: förföljarnas här går under. Detta är inte en berättelse om att få vardagens önskningar uppfyllda, utan om räddning ur slaveri och våld. På andra stranden följer lovsången. De som nyss inte såg någon framtid har fått en gemensam historia att leva vidare i.
Vad havet och elden berättar
Havet kallas traditionellt Röda havet. Det hebreiska namnet yam suf återges också som Sävhavet. Den exakta platsen för övergången är omdiskuterad, och berättelsen kan inte knytas till en säkert identifierad övergångsplats. För bibeltexten ligger tyngdpunkten i vem som räddar, inte i en karta som senare läsare kan följa.
Vinden nämns uttryckligen, men texten beskriver inte händelsen som en lycklig tillfällighet. Det är Herren som befriar sitt folk. I kristen tolkning har övergången också förbundits med dopet; redan Paulus anknyter till molnet och havet i Första Korinthierbrevet 10:1–2. Den tolkningen upphäver inte berättelsens konkreta nöd: människor hotas av en militärmakt och behöver räddas.
Samma förening av utsatthet och tro finns hos Shadrak, Meshak och Abed-Nego. När de hotas med den brinnande ugnen bekänner de att Gud kan rädda dem. Men de säger också att de inte ska tillbe kungens gudabild även om räddningen uteblir. Tron är ingen byteshandel (Dan 3:16–18).
Gud räddar dem sedan i elden. Kungen ser fyra gestalter gå omkring där, och de tre kommer ut oskadda. Texten beskriver den fjärde som en himmelsk gestalt; kristna har ibland sett Kristus i honom, men det är en tolkning, inte ett uttryckligt namn i berättelsen (Dan 3:24–28).
Hjälp som inte kräver hjältemod
Vid Marias köksbord behöver dessa berättelser få vara hopp, inte krav. Ingen får säga att hennes ekonomi skulle lösa sig bara hon trodde starkare. Israeliternas rädsla hindrade inte Gud från att öppna havet.
När Jesu lärjungar grips av panik i stormen väcker de honom med en fråga om han inte bryr sig om att de går under. Jesus stillar vinden och sjön. Han möter deras verkliga fara, även när deras tillit sviktar (Mark 4:35–41). Där finns grund för att be frimodigt, också med darrande röst.
För Maria kan nästa steg vara att be någon sitta bredvid när hon kontaktar hyresvärden, frågar efter besked om ersättningen eller söker kommunens budget- och skuldrådgivning. En församling kan erbjuda samtal och ibland praktisk hjälp. Sådan omsorg är inte mindre värd för att den kommer genom människohänder.
Vi får be om under. Bibeln ger oss skäl att tro att Gud kan göra det vi inte förmår. Men den ger oss ingen tidtabell. Uttåget leder till frihet, men också till en lång ökenvandring. Ett väntande besked är inte bevis på Guds frånvaro.
Att bära med sig
Du behöver inte se hela vägen för att be om hjälp i dag. Befrielsen kan bli början till något mer än att återfå det gamla: en ny gemenskap, en friare tillvaro, ett hopp som håller. Låt någon dela din börda medan du väntar. Till folket vid havet sade Mose:
”Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.” (2 Mos 14:14, SFB 15)
Källor
- Svenska Folkbibeln 2015, 2 Mos 14–15; 1 Kor 10:1–2 (2015)
- Svenska Folkbibeln 2015, Dan 3 (2015)
- Svenska Folkbibeln 2015, Mark 4:35–41 (2015)
- John I. Durham, Exodus (Word Biblical Commentary, vol. 3) (1987)
Ställ frågor om "När ingen väg syns – från köksbordets oro till havet som delades". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
