Min vän är sjuk – att bära honom till Jesus
Från sjukhuskorridorens väntan till samtalet som vänder allt: om förbön, under och vännerna som inte släpper taget.
Vi skriver i sms-tråden, ber vid köksbordet och väntar på nästa besked. När en nära vän blir allvarligt sjuk räcker orden sällan till. Men evangelierna berättar om människor som bar någon annans nöd till Jesus – och om en Frälsare som både grät vid graven och kallade den döde ut i livet.
Av Johannes EkRedaktör · Evangelierna och Jesu livNär mobilen blir en plats för både oro och hopp
Tänk dig att din nära vän heter Johan. Han är en påhittad person i den här skildringen, liksom händelseförloppet, men situationen är välbekant: en människa som nyss fanns mitt i vardagen blir allvarligt sjuk. Plötsligt börjar dagarna räknas i undersökningar, provsvar och läkarbesök.
Ni brukade skicka bilder på misslyckade middagar och diskutera vilken dag ni skulle hinna träffas. Nu stannar du med handen över skärmen innan du skriver. Är det för tidigt att fråga? Har han sovit? Orkar han svara? Till sist skickar du: Du behöver inte skriva tillbaka. Jag tänker på dig och ber.
På sjukhuset sitter du i en korridor med jackan över knäna. Någon skjuter en vagn förbi. Dörren längre bort öppnas, men det är inte den ni väntar på. I handen har du en pappmugg som slutat värma. Det vardagliga fortsätter med nästan provocerande självklarhet medan något avgörande står på spel.
För den som är sjuk finns kroppen, behandlingen och ovissheten. För vännen finns en annan sorts maktlöshet: du kan följa med, lyssna och handla mat, men inte ta över sjukdomen. Du skulle gärna byta plats en stund. Det går inte.
Med Johans tillåtelse startar några vänner en liten sms-grupp. Där delar ni bara sådant han vill att andra ska veta. En skriver att hon ber på bussen. En annan tänder en lampa vid köksbordet efter att barnen somnat och läser en psalm. Någon kan inte formulera mer än hans namn. På söndagen ber församlingen, utan att hans sjukdomshistoria behöver lämnas ut.
Ibland ber ni tillsammans. Ibland var för sig, mitt i arbetet eller under promenaden hem. Bönen kan vara tydlig: Gud, gör honom frisk. Den kan också vara sönderhackad av rädsla: Hjälp. Var nära. Låt honom få leva.
Det är här evangeliernas berättelser kommer oss nära. Inte som färdiga svar på varje medicinsk fråga, utan som vittnesbörd om vem Jesus är. Människor förde sina sjuka till honom. Andra gick dit i deras ställe. Några fick pressa sig genom en folkmassa. Fyra män tog vägen över ett tak.
Fyra bärare och ett öppnat tak
Markus berättar att Jesus åter har kommit till Kapernaum. Ryktet sprider sig att han är hemma, och så många samlas att det inte längre finns plats ens utanför dörren. Han förkunnar ordet för dem (Mark 2:1–2).
Då kommer några med en förlamad man. Fyra personer bär honom. Markus berättar inte deras namn eller exakt hur deras relation till mannen ser ut. Vi brukar kalla dem hans vänner; texten visar framför allt deras handlande. De har tagit ansvar för att han ska komma fram.
Men ingången är blockerad. Mannen kan inte själv ta de sista stegen, och bärarna kan inte tränga sig igenom. Där kunde berättelsen ha stannat: de försökte, men det gick inte.
I stället öppnar de taket ovanför Jesus. Markus beskriver hur de bryter upp det och sänker ner bädden som mannen ligger på. Evangeliet säger inget om protester från husägaren eller människornas ansiktsuttryck. Det vi vet är tillräckligt omvälvande: mitt i undervisningen kommer en människa ner genom ett hål ovanifrån.
Jesus ser deras tro.
Det är en av berättelsens mest trösterika detaljer. Tron har blivit synlig i det de gör. Den har fått händer, axlar och uthållighet. Markus ger oss ingen möjlighet att mäta hur säker var och en känner sig. Han visar människor som för någon till Jesus.
Jesu första ord överraskar:
”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” (Mark 2:5, SFB 15)
Några skriftlärda reagerar inom sig. Vem kan förlåta synder utom Gud? Deras invändning leder oss till berättelsens centrum. Här handlar det inte bara om en märklig läkedom, utan om Jesu auktoritet. Han säger att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder. Sedan befaller han mannen att resa sig, ta sin bädd och gå hem.
Mannen reser sig. Det som nyss bar hans hjälplöshet bär han nu själv. Alla ser det och prisar Gud (Mark 2:6–12).
Texten säger inte att en särskild synd orsakade förlamningen. Vi ska därför inte använda Jesu ord för att skuldbelägga sjuka. Berättelsen visar att hans myndighet omfattar både förlåtelse och kroppslig upprättelse. Mannen blir inte bara betraktad som ett problem som ska lösas. Jesus tilltalar honom, förlåter honom och låter honom gå hem.
För vännerna vid dagens sjukhussäng finns här en bild att leva i: när Johan inte orkar be kan andra be. När hans eget hopp blir kort kan gemenskapen fortsätta hoppas. Inte i stället för vård, och inte genom att kräva att han ska känna något särskilt, utan genom att vägra lämna honom ensam.
Vad taket och officerens ord berättar
Kapernaum låg vid Galileiska sjön. Arkeologiska lämningar visar bostadsmiljöer med bland annat basaltmurar och rum kring gårdar. I regionens byggnadsskick kunde tak bäras av träbjälkar och täckas med växtmaterial och jord. Det gör Markus beskrivning av att bryta upp ett tak begriplig. Vi vet däremot inte exakt hur just detta tak var konstruerat eller vilket bevarat hus som motsvarar berättelsen.
Ett sådant tak var inte ett tunt lock som enkelt kunde lyftas åt sidan. Bärarnas handling innebar arbete och ett intrång i någon annans hus. Markus låter hindret bli tydligt för att också göra deras målmedvetenhet tydlig.
Genom kyrkans historia har berättelsen ofta lästs som en bild för förbön: människor bär fram någon som själv inte kan komma. Den tillämpningen ligger nära handlingen. Men som bland andra Markuskommentatorn R. T. France framhåller måste scenen också läsas i sitt sammanhang, där konflikten kring Jesu auktoritet växer. Texten är större än en uppmaning att vara en god vän. Den frågar vem Jesus är.
I Matteusevangeliet möter vi en annan människa som söker hjälp för någon annans skull. En officer kommer till Jesus för sin tjänare, som ligger förlamad och plågas svårt (Matt 8:5–13). Officeren har befäl och känner militär lydnad. Ändå kan hans ställning inte göra den sjuke frisk.
Han ber inte Jesus att belöna hans rang. Tvärtom säger han att han inte är värdig att Jesus kommer under hans tak. Det räcker att Jesus säger ett ord. Utifrån sin erfarenhet av order och lydnad uttrycker han tillit till en auktoritet som överstiger hans egen.
Jesus förundras över hans tro. Sedan berättar Matteus att tjänaren blir frisk i samma stund (Matt 8:13).
Här finns ingen utdragen återhämtning beskriven. Evangelisten vittnar om ett under: Jesu ord gör det ingen av de närvarande själva kan åstadkomma. För kristen tro är detta inte en besvärande detalj som måste förklaras bort. Det är ett tecken på Guds rikes kraft och på Jesu omsorg om en lidande människa.
Samtidigt behöver texterna läsas noggrant. Matteus skildrar officerens samtal med Jesus direkt. Lukas berättar om en officer som sänder förmedlare till honom (Luk 7:1–10). Hur framställningarna ska förstås tillsammans diskuteras av uttolkare. För vår fråga är deras gemensamma tyngdpunkt tydlig: en människa söker Jesu hjälp för någon annan och litar på hans ord.
Vår bön vid köksbordet har samma riktning. Vi kan be om helande därför att evangelierna visar att Jesus har makt att hela. Men ett bestämt under i evangeliet är inte ett löfte om att varje sjukdom i vår tid upphör vid den tidpunkt vi önskar. Tilliten riktas mot Jesus, inte mot en metod som vi förfogar över.
När Jesus dröjer och gråter
Det finns också en berättelse där budskapet når Jesus, men den snabba hjälp vännerna hoppas på inte kommer.
Lasaros är sjuk. Hans systrar Marta och Maria sänder bud till Jesus och hänvisar till hans kärlek till deras bror (Joh 11:1–3). Det är en nära bön: den du älskar behöver dig.
Johannes understryker att Jesus älskar Marta, Maria och Lasaros. Ändå stannar han två dagar där han befinner sig. När han kommer fram har Lasaros redan legat fyra dagar i graven. Kärleken och dröjsmålet står sida vid sida i texten. Evangelisten låtsas inte att det är lätt att förstå.
Både Marta och Maria säger, vid olika möten, att deras bror inte skulle ha dött om Jesus hade varit där (Joh 11:21, 32). Deras ord rymmer tro på hans makt, men också den smärtsamma verkligheten att han inte kom i tid såsom de hade hoppats.
Den erfarenheten känner många bedjande människor igen. Vi bad ju. Så många bad. Varför blev det ändå så här?
Jesus möter inte systrarna med anklagelsen att de borde ha trott bättre. Han talar med Marta om uppståndelsen och livet. När han ser Maria och de andra gråta blir han djupt berörd. Han gråter själv (Joh 11:33–35).
Evangeliets Jesus är alltså inte oberörd medan andra väntar. Hans kunskap om vad han ska göra gör inte sorgen oviktig. Tårarna får finnas också i närheten av undret.
Sedan går han till graven. Han ber att stenen ska tas bort. Marta invänder att kroppen redan luktar efter fyra dagar. Johannes låter dödens kroppsliga verklighet stå kvar. Detta är inte en berättelse om någon som bara varit lite frånvarande eller som andra missförstått.
Jesus ber till Fadern och ropar på Lasaros. Den döde kommer ut, fortfarande bunden i gravlindor. Jesus säger åt de närvarande att befria honom och låta honom gå (Joh 11:38–44).
Det är ett ofattbart stort under. Samtidigt är Lasaros återkomst inte detsamma som den slutliga uppståndelse där döden är besegrad för alltid. Han återvänder till ett jordiskt liv. Tecknet pekar mot vem Jesus är och mot det liv som finns i honom.
Johannestolkare, däribland Craig S. Keener, läser berättelsen i relation till evangeliets större vittnesbörd om Jesus som livgivare. Händelsen leder dessutom till skärpt motstånd och beslutet att döda Jesus (Joh 11:45–53). Den som ger Lasaros livet går själv mot korset.
Därför får vi inte göra systrarnas väntan till en enkel mall för alla våra dröjsmål. Vi vet inte varför en viss människa måste vänta eller varför någon inte blir frisk. Men vi får hålla ihop det Johannes håller ihop: Jesus älskar, Jesus gråter och Jesus har makt över döden.
Att be utan att lägga en börda på den sjuke
Tillbaka vid köksbordet ligger mobilen bredvid en tallrik som inte blivit undanplockad. Någon har skrivit i gruppen att Johan haft en svår natt. En annan undrar om ni kan be samtidigt klockan nio.
Jakobsbrevet ger ett tydligt stöd för sådan förbön. Den sjuke uppmanas att kalla till sig församlingens äldste, som ska be och smörja med olja i Herrens namn. Brevet talar starkt om trons bön och uppmanar de troende att be för varandra (Jak 5:14–16).
”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.” (Jak 5:16, SFB 15)
Det är ord att våga vila i. Bönen är inte bara ett sätt att lugna oss själva. I kristen tro får vi verkligen vända oss till Gud och be honom handla.
Kristna traditioner har förstått smörjelsen och löftena i detta avsnitt något olika. Vissa betonar en särskild kyrklig handling, andra förbönen i den lokala församlingen; synen på hur helandet ska förväntas skiljer sig också. Men textens praktiska rörelse är tydlig: den sjuke ska inte behöva bära situationen ensam. Gemenskapen ska komma nära och be i Herrens namn.
Samtidigt behöver vi vara varsamma. Jakobs ord om bekännelse ger oss inte rätt att leta efter en hemlig synd som förklaring till någon annans sjukdom. Inte heller får vi göra uteblivet tillfrisknande till bevis för bristande tro. Den som redan lider ska inte dessutom behöva försvara kvaliteten på sina böner.
Fråga därför Johan hur han vill ha det. Vill han att ni ber högt vid sängen? Vill han ha ett kort bibelord eller bara sällskap? Vem får ta emot medicinska uppdateringar? Att respektera hans svar är också kärlek.
Låt bönen vara konkret och fri från prestation: Gud, hela honom. Ge vårdpersonalen klokhet. Lindra smärtan. Hjälp honom genom natten. Be om undret utan att utlova ett visst besked. Det är skillnad mellan att hoppas frimodigt och att påstå sig veta vad Gud kommer att göra.
Fortsätt också med det praktiska. Erbjud skjuts på tisdag i stället för ett allmänt besked om att han får höra av sig. Fråga om mat kan lämnas utanför dörren. Hjälp till att samordna besök så att omsorgen inte blir utmattande. Låt vårdens bedömningar och behandling få sin plats; förbön ska inte användas som skäl att avbryta ordinerad vård.
Och dela bärandet. De fyra vid taket behövde varandra. En vän kan vara uthållig men inte ständigt tillgänglig. Sömn, arbete och den egna familjen måste också få finnas. När flera hjälps åt kan någon vila utan att den sjuke blir övergiven.
Samtalet som vänder allt
I vår tänkta berättelse går tiden. Johan får behandling och följs upp. Ni fortsätter be, ibland med hopp, ibland mest av trofasthet. Så en eftermiddag ringer telefonen när du står vid diskbänken.
Det är Johan.
Först hör du något i rösten som du inte har hört på länge. Sedan kommer orden: läkarna har gått igenom undersökningarna. Han har fått beskedet att han är frisk.
Du ber honom berätta igen. Inte för att du inte tror honom, utan för att orden behöver tid att nå ända fram. Nyss höll du på med något alldeles vanligt. Nu måste du sätta dig.
Det här är ett gestaltat, inte dokumenterat, tillfrisknande. I verkligheten behöver ord som frisk, sjukdomsfri och remission förstås utifrån den aktuella sjukdomen och läkarens bedömning. Ibland behövs fortsatta kontroller trots ett mycket glädjande besked. Men den försiktigheten gör inte glädjen mindre verklig för den som får höra att sjukdomen är borta.
När Johan själv vill dela nyheten fylls sms-tråden av tacksamhet. Någon gråter på jobbet. Någon skriver bara Tack Gud. På kvällen ber ni igen. Den här gången behöver ni inte leta efter många ord.
Ni får tacka Gud för att han har hört era böner. Ni får också tacka läkarna, sjuksköterskorna och dem som utvecklat behandlingen. Det är ingen motsägelse. Däremot kan ni inte utifrån ett gott behandlingsresultat ensamt fastställa ett medicinskt oförklarligt under. Tron behöver inte överdriva ett händelseförlopp för att ta emot livet som gåva.
Evangelierna berättar om tydliga under. Därför behöver kyrkan inte skämmas för att be om sådana också i dag. Men tacksamheten måste vara sanningsenlig och ödmjuk. Den som firar ett tillfrisknande får inte samtidigt antyda att familjen som sörjer bad sämre.
Efteråt återgår inte allt genast till det gamla. Johan kan vara trött. En kontrolltid kan väcka rädsla. Vännerna kan upptäcka hur anspända de själva varit. Omsorgen behövs därför också när de akuta böneämnena har försvunnit ur tråden.
Ändå kan livet bli rikare än före. Inte därför att sjukdomen var god, utan därför att kärleken fick djupare rötter mitt i det svåra. Ni har hört varandra be utan välputsade ord. Ni har lärt er att tystnad kan vara gemenskap. Johan vet vilka som stannar när han inte kan vara underhållande, stark eller hjälpsam tillbaka.
Kanske blir vänskapen mindre uppskjuten. Ni tar promenaden när orken finns. Säger tack medan den andre hör. Tron får också ett annat djup: mindre upptagen av att alltid kunna förklara, mer förankrad i Jesus som både gråter och ger liv.
Att bära med sig
Du behöver inte bära hela taket. Kanske är din uppgift i dag att hålla i ett hörn: skicka ett varsamt sms, ordna en middag eller be din väns namn inför Gud.
Be gärna om att han ska bli helt frisk. Du behöver inte göra ditt hopp mindre för att vara ärlig. Men låt honom också veta att din vänskap består när väntan fortsätter. Och kommer det glada samtalet, ta emot glädjen utan förlägenhet. Tacka, fira och fortsätt finnas nära.
Vårt yttersta hopp är inte vår förmåga att hålla modet uppe, utan den person till vilken vännerna bar mannen och systrarna sände sitt bud:
”Jag är uppståndelsen och livet.” (Joh 11:25, SFB 15)
Källor
- Svenska Folkbibeln 2015, Mark 2:1–12 (2015)
- Svenska Folkbibeln 2015, Joh 11:1–53 (2015)
- Svenska Folkbibeln 2015, Matt 8:5–13; Luk 7:1–10 (2015)
- Svenska Folkbibeln 2015, Jak 5:14–18 (2015)
- R. T. France, The Gospel of Mark: A Commentary on the Greek Text (2002)
- Craig S. Keener, The Gospel of John: A Commentary (2003)
- Jack Finegan, The Archaeology of the New Testament: The Life of Jesus and the Beginning of the Early Church (1992)
Ställ frågor om "Min vän är sjuk – att bära honom till Jesus". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
