När tilliten brister – samariern visar en annan väg
Jesu liknelse öppnar för förtroende utan att kräva att vi blundar för svek.
Du vill kunna lita på någon igen, men kroppen minns besvikelsen. Vid vägkanten mellan Jerusalem och Jeriko berättar Jesus om en godhet som blir trovärdig genom handling – och om att människan vi misstror kan överraska oss.
Av Miriam SahlénSkribent · Psaltaren och vishetslitteraturenUppläst av tidningens berättarröst
Tänk dig Sara, 38, vid köksbordet en vanlig vardagskväll. Diskmaskinen surrar. På mobilen kommer ett meddelande från en kollega: han lovar att ta sin del av arbetet den här gången.
Sara läser orden två gånger. Förra gången blev hon ensam kvar med uppgiften. Efteråt sade han att det hade blivit ett missförstånd. Nu känner hon hur axlarna spänns redan innan hon svarar.
Misstro kan börja så. Inte med ett stort avslöjande, utan med löften som långsamt förlorar sin tyngd. Till slut hör vi inte längre vad den andre säger. Vi hör det som hände sist.
Hur får tilliten en chans igen? Och måste den få det?
Godheten från fel håll
När en laglärd frågar Jesus vem som är hans nästa svarar Jesus med en berättelse. En man färdas från Jerusalem till Jeriko. Rövare överfaller honom, tar hans kläder, misshandlar honom och lämnar honom halvdöd.
En präst kommer förbi. Sedan en levit. Båda ser mannen och går förbi. Jesus berättar inte varför. Vi bör därför vara försiktiga med att fylla deras tystnad med ursäkter eller motiv.
Sedan kommer en samarier.
För många av Jesu judiska åhörare var det inte en självklar hjälte. Mellan judar och samarier fanns en lång historia av religiösa motsättningar och ömsesidig misstänksamhet. Samariernas heliga berg var Gerissim, medan Jerusalems tempel stod i centrum för judiskt gudstjänstliv. Samtidigt var relationerna mer mångskiftande än en enda berättelse kan visa.
Jesus låter just denne främling stanna.
Samariern ser den slagne och grips av medlidande. Han behandlar såren med olja och vin, förbinder dem, lyfter upp mannen på sitt riddjur och för honom till ett värdshus. Där vårdar han honom. Nästa dag betalar han värden och lovar att ersätta ytterligare utgifter (Luk 10:30–35).
Godheten får händer. Den kostar tid, pengar och bekvämlighet.
Tillit behöver något att vila på
Vägen mellan Jerusalem och Jeriko gick genom ett brant, kargt landskap. Berättelsens utsatthet är konkret: en skadad människa ligger långt från tryggheten och behöver hjälp för att överleva.
De två denarer samariern lämnar var silvermynt. I andra evangelietexter förekommer en denar som ersättning för en dags arbete. Poängen här är inte en exakt omräkning till kronor, utan att hjälpen fortsätter efter det första ögonblickets medkänsla.
I äldre kristen tolkning har samariern ofta setts som en bild av Kristus, som kommer till den sårade människan. Många moderna uttolkare betonar också berättelsens utmaning av religiösa och sociala gränser. Dessa läsningar belyser olika sidor av texten. Jesu avslutande fråga gäller vem som blev den överfallnes nästa (Luk 10:36).
Det är en viktig förskjutning: från att sortera människor till att se barmhärtighetens handling.
Men liknelsen handlar inte om att återuppta en relation med någon som har skadat oss. Samariern är inte rövaren. Jesus ber inte den slagne att kalla övergreppet gott eller göra sig försvarslös igen.
För Sara vid köksbordet kan skillnaden bli befriande. Hon behöver inte välja mellan blind tillit och ett liv där ingen någonsin får komma nära. Hon kan fråga: Vad visar just den här människan, över tid?
När förändringen blir synlig
Ett första steg kan vara litet. Sara kan svara kollegan att de behöver dela upp uppgiften skriftligt och bestämma en avstämning innan tidsfristen. Det är inte hämnd. Det är ett sätt att ge verkligheten möjlighet att tala.
Den som vill återvinna förtroende behöver mer än övertygande ord: erkänna det som hände, lyssna utan att genast försvara sig och hålla även små överenskommelser. Tillit går inte att kräva fram ur den man har sårat.
I berättelsen om Sackeus ser vi en annan vändning. Jesus söker gemenskap med en föraktad tullindrivare. Sackeus säger att han ska ge hälften av sina ägodelar till fattiga och ersätta den han har bedragit fyrdubbelt (Luk 19:1–10). Mötet med Jesus följs av konkret gottgörelse.
Det gamla livet får alltså inte bara en vänligare beskrivning. En ny riktning öppnas, där också andra kan få upprättelse. Här finns trons djärva hopp: Gud kan förändra människor på djupet.
Men berättelsen ger oss ingen tidsplan för någon annans förändring. Vid hot, våld eller kontroll behöver säkerheten komma först. Ta stöd av en trygg person eller professionell hjälp. Förlåtelse och återupprättat förtroende är inte samma sak.
Att bära med sig
Du behöver inte pressa ditt hjärta att känna trygghet där trygghet saknas. Men kanske kan du be om mod att upptäcka den godhet som faktiskt finns: ett hållet löfte, ett ärligt ansvarstagande, någon som stannar.
Ibland blir relationen starkare genom sanningen. Ibland börjar det nya livet med en gräns. I båda fallen får du söka Guds omsorg, också innan du vet vem du vågar lita på.
”Herren är min herde, mig ska inget fattas.” (Ps 23:1, SFB 15)
Källor
- Svenska Folkbibeln 2015, Luk 10:25–37 (2015)
- Svenska Folkbibeln 2015, Luk 19:1–10 (2015)
- Svenska Folkbibeln 2015, Ps 23 (2015)
- Joel B. Green, The Gospel of Luke (1997)
Ställ frågor om "När tilliten brister – samariern visar en annan väg". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
